153 underskrifter på min namninsamling!

...kan tyckas vara en rätt blygsam siffra efter nästan ett år ute på nätet. Men då ska vi ha i minnet att gruppen som är inskrivna i jobb och utvecklingsgarantin från början inte var så stor. Ingen kunde väl ana att detta skulle bli Alliansens räddningsplanka när det gäller att frisera statistiken över arbetslösa. Det fanns nog många därute som trodde på Alliansens lögner om att just denna arbetsmarknadsåtgärd skulle leda till fler jobb.

 

Visst ledde det till jobb, men vilka jobb sedan! Fas 3 i Jobb och Utvecklingsgarantin är en av Sveriges största skamfläckar vågar jag påstå. I åtgärden är inbakat att människor ska bli marginaliserade på livstid, i fall de inte mot all förmodan skulle få ett annat jobb så att de kunde ta sig i från de "arbetsmarknadspolitiska" läger som skapas runt om i landet. Läger där de blir satta i en slags fängsligt förvar. Många av mina medbröder och systrar i denna åtgärd lämnar utsagor om en tillvaro som vittnar om en slags form av anstaltstillvaro. I alla fall att deras tillvaro beskurits ansenligt! Om det finns någon som tvivlar på dessa utsagor och problematikens äkthet är de välkomna att ta del av kommentarerna som återges på min namninsamling.

Framför allt finns det politiker och tjänstemän på arbetsförmedlingarna runtom i landet som har svårt att ta till sig detta. Det är väl antagligen för plågsamt.

 

Hur många av politikerna ställer upp till vårt försvar? Det riktiga engagemanget från deras sida lyser med sin frånvaro och jag har aldrig varit med om att en fråga blivit bemött med en sådan kompakt tystnad från politiskt håll, jag har endast stött på EN politiker som reagerat på det jag skrivit, Roger Jönsson, socialdemokrat i Ystad. Han är den enda som verkligen bemött mig. Leif Haglund är en annan politiker, också socialdemokrat, som belyst frågan i sin blogg på sin hemsida. Jaha, då var de två i alla fall.

Men alla de andra då? Var håller de hus i denna frågan? Jag har fått den uppfattningen att socialdemokraterna inte kan bemöta frågan då de i sin tur inte har några alternativ. Jag har lusläst deras partiprogram och jag håller för tillfället på att lusläsa De Rödgrönas gemensamma blogg.

 

I min inbox på Outlook-skickat har jag måst skapa en mapp där det står L(J)ugen. Här har jag samlat alla mina mail( över 500) jag skickat till alla ledande politker i den rödgröna röran, sakkunniga m.fl. Inte en enda av dem har svarat! Det tycker jag visar på en ynkedom utan dess like. De här politikerna ska företräda oss i regeringen och riksdagen?

Och det bevisar en sakt till: De kan inte bemöta min frågeställning om hur det ska bli med Jobb  och Utvecklingsgarantin, särskilt Fas 3, då de uppenbarligen inte har någon egen plan på hur detta ska förändras,

Man skulle kunna misstänka att oppositionen är ganska nöjd med att Alliansen genomfört den politik som inte sossarna vågade genomföra på grund av en mycket stor rädsla att förlora väljare. För sossarna kan inte sticka under stol med att de faktiskt var inne på samma linje, att kapa statens utgifter gällande sjuka och arbetslösa!

Sedan har man ju funderat lite över när socialdemokraterna ska betala tillbaka pengarna till pensionärerna som de "lånade" av dem, visserligen ett helt annat forum men är en viktig infallsvinkel i det här sammanhanget. Det handlar om trovärdighet.

För vi ska ju vara ytterst medvetna om  att dessa folkvalda är satta att förvalta vårt kapital! Det är allas våra gemensamma skattepengar det handlar om. Dessa skattepengar som staten bygger hela sin verksamhet på oavsett konton och fonder så är det skattepengar som ligger till grund för dem.

 

Är våra folkvalda verkligen "vuxna" att ansvara för detta lands politik? Det känns föga förtroendeingivande efter att man läst kommentarerna från dem som har skrivit under min namninsamling "Stoppa Jobb och Utvecklingsgarantin".

De talar sitt eget klara tydliga språk. En vittnesbörd om hur den politiska sfären sätter avtryck på verkligheten!

I Alliansens Sverige ska inte arbetslösa och sjuka finnas!

Bakom staketet. Foto: Johan Johansson

Foto: Johan Johansson.

De som inte är på rätt sida staketet i Alliansens Sverige.

 

De arbetslösa har fått nog nu! De tolererar inte att bli behandlade som boskap på landets arbetsförmedlingar. Den arbetsmarknadspolitik som sett dagens ljus är en ytterst inhuman politik som är beskaffad på det sättet att - jobbar du inte så är du inget värd.

Det råder en skrämmande okunskap om hur arbetslösa har det i dagens Sverige. De enda i dagens Sverige som verkligen får stifta bekantskap med arbetslösas tillvaro efter alla omstruktureringar är de arbetslösas anhöriga. Och vi talar här om väldigt många anhöriga. De som lite mer s.k. professionellt bemöter de arbetslösa på arbetsförmedlingen och landets alla socialkontor kan vittna om en tillvaro som ingen kunde drömma om att det skulle bli en realitet.

Ibland de arbetsmarknadspolitiska åtgärdspaketen har vi Jobb och Utvecklingsgarantin. Som är en slags förnyelseprocess av Alliansen när det gäller aktivitetsgarantin. För det råder en allmän uppfattning om hos makthavare och myndigheter att arbetslösa ständigt ska aktiveras. Jag skulle vilja påstå att där råder det en inbyggd avundsjuka, missriktad sådan, mot att de arbetslösa skulle leve en form av lyxliv på sin hårt anstränga ersättning.

Denna uppfattning vill jag dementera. Om gemene man verkligen hade satt sig in i hur mycket en arbetslös kan erhålla i ersättning när han eller hon är inskriven i jobb och utvecklingsgarantin så skulle snart kaffet fastna i vrångstrupen på den som tog del av hur små dessa ersättningar är. Jag skulle verkligen vilja se Christina Husmark-Pehrson eller Fredrik Reinfeldt överleva på lägsta nivån i ersättningskolumnen, 223 kr per dag för de arbetslösa och det är innan skatt.

Och regeringen via Husmark-Pehrson har bara mage att påstå att de arbetslösa ska gå till sin respektive kommun och ansöka om socialbidrag? Detta bidrag är idag mycket svårt att få och där ser framtiden verkligen dyster ut.

Littorin avgick kanske i god tid innan valet, men han och alla hans kollegor i regeringen vill idag inte se en lösning på arbetslöshetsproblematiken då de vill ha en permanent arbetslöshet. 

Vilka är det då som får betala priset för ett land i förfall? Inte de rika och välbesuttna, de har egna räddningsplankor och ventiler för att undvika att beblanda sig med den stora massan, där de långtidsarbetslösa och sjuka befinner sig. Långt ut på ytterkanten i samhället.